För några månader skrev ju jag om ett kalas som Laban inte blev bjuden på o hur ont i mammahjärtat det gör. Vi kom aldrig till skott o pratade med föräldrarna så vi har låtit det bero. Men nu har Laban sagt ett antal ggr att han inte tycker det är roligt på fritids, han har ingen att leka med säger han. De äldre barnen leker bara med varandra o de som han brukar leka med på skolan går ju hem efter skolan för de ha ingen fritidsverksamhet. Tomas o jag kände att vi kan inte bara låta det vara. Såå vi gick upp till fritidsläraren i morse o pratade med honom om våra känslor o Labans känslor o han var väl medveten om problematiken att Laban inte är ensam om att känna så. De kämpar med att få med alla barnen i leken o det känns ju skönt att ha pratat ut med dem.

 

Hoppas nu bara att det blir bättre. Detta är ju nackdelen med att gå på en liten skola. Det är ju bara ca 40 skolelever fördelat på 6års till 5an o det är ju inte mycket att hurra över. Det är nackdelar med både för små skolor o för stora skolor. I en liten skola är grupperingarna så starka i sig o på en stor skola ser man inte om en eller två barn går ensamma o inte har nån att leka med. Men som sagt jag hoppas att det blir bättre o jag tror verkligen på att lärarna kämpar med detta problem.

 

Fast det skär så i hjärtat på mig eftersom jag vet hur det känns att inte ha nån att leka med. Jag var ju själv ett ganska ensamt barn ibland på skolan. Man vill ju inte att ens skrutt ska bli behandlad på det sätt som jag blev behandlad.